Frölunda - MODO (also known as Vad fan hände?)
Ja var ska man börja egentligen? Helt ärligt så tappade jag hoppet lite när Frölunda gjorde mål efter dryga minuten. Då kändes det som att allting skulle rasa samman och vi skulle torska med fyra eller fem mål. När sedan kvitteringen kom cirka sex minuter senare så vändes det helt upp och ner. Och när 2 och 3-1 kom inom några minuter så blev det väldigt glatt i vardagsrummet här hemma. Då Per-Åge Skröder satte 4-1 så trodde jag verkligen att that was it, nu skulle vi vinna.
Självklart får man aldrig tänka så, för då blir det helt tvärtemot, som det också blev. Det började med 2-4 som sattes av Anton Axelsson i Frölunda, vilket i och för sig följdes upp med 2-5 av Marcel Müller, 3-5 av Dick Axelsson och 3-6 av Morten Madsen. När det sjätte målet satt trodde jag absolut att det inte var möjligt att tappa de tre poäng vi då hade säkert i våra händer, men som Modo-supporter får man äta upp sådant som vanligt. Joel Lundqvist och Fredrik Eriksson gjorde mål för Frölunda inom loppet av tjugotre sekunder, vilket kändes som en kalldusch för att vara helt ärlig. Som grädde på moset kom även 6-6 med två minuter och trettioåtta sekunder kvar av sista perioden. När det hände ville jag, och troligtvis alla andra Modoiter, sjunka genom jorden eller ta kollektivt självmord, för så där får det ju INTE gå till. Herregud, hur tappar man en ledning på tre mål på cirka femton minuter? Det är helt sjukt.
Efter 6-6 så kan jag ärligt säga att jag inte brydde mig om hur många poäng vi skulle ta, vilket gjorde att jag inte lade märke till vem som avgjorde för Frölunda. Matchen slutade i alla fall 7-6 efter övertid.
Jag tvivlar inte en enda sekund på att alla spelarna vet att detta inte var någon höjdare, och därför ska jag lämna den här matchen bakom mig så fort jag har skrivit klart. Det är inte lönt att låta den förstöra morgondagen eller de som följer. Bryt ihop och kom igen, som man ofta säger.
Självklart får man aldrig tänka så, för då blir det helt tvärtemot, som det också blev. Det började med 2-4 som sattes av Anton Axelsson i Frölunda, vilket i och för sig följdes upp med 2-5 av Marcel Müller, 3-5 av Dick Axelsson och 3-6 av Morten Madsen. När det sjätte målet satt trodde jag absolut att det inte var möjligt att tappa de tre poäng vi då hade säkert i våra händer, men som Modo-supporter får man äta upp sådant som vanligt. Joel Lundqvist och Fredrik Eriksson gjorde mål för Frölunda inom loppet av tjugotre sekunder, vilket kändes som en kalldusch för att vara helt ärlig. Som grädde på moset kom även 6-6 med två minuter och trettioåtta sekunder kvar av sista perioden. När det hände ville jag, och troligtvis alla andra Modoiter, sjunka genom jorden eller ta kollektivt självmord, för så där får det ju INTE gå till. Herregud, hur tappar man en ledning på tre mål på cirka femton minuter? Det är helt sjukt.
Efter 6-6 så kan jag ärligt säga att jag inte brydde mig om hur många poäng vi skulle ta, vilket gjorde att jag inte lade märke till vem som avgjorde för Frölunda. Matchen slutade i alla fall 7-6 efter övertid.
Jag tvivlar inte en enda sekund på att alla spelarna vet att detta inte var någon höjdare, och därför ska jag lämna den här matchen bakom mig så fort jag har skrivit klart. Det är inte lönt att låta den förstöra morgondagen eller de som följer. Bryt ihop och kom igen, som man ofta säger.
Kommentarer
Trackback
